Att lära sig det man redan kan

Jag har införskaffat ett par gångstavar, sådana med fjädring. Inför första gången läste jag, naturligtvis, instruktionen. Så här stod det: "Armens vinkel skall vara nästan rak. När du trycker ner staven ska du använda hela armen inte bara handleden. Det är axelleden som ska jobba inte armbågsleden. Staven ska luta snett bakåt (cirka 45 graders vinkel). Placera staven i bakkant av foten eller strax bakom hälen (staven ska aldrig sättas ner i marken framför foten). Sätt ner staven ”mjukt” i marken och pressa sedan ner. Håll emot tills det är dags för nästa steg. Gå växelgång (höger fot och vänster arm fram samtidigt och sedan tvärtom)." (citat från www.bungypump.se) Då kändes det komplicerat. Jag försökte titta ner i marken för att se var jag faktiskt placerade staven. Det gick inte så bra; det går bättre att titta framåt. Jag frågade min man, som också var med, hur jag satte ner stavarna. Att det kan kännas så tokigt. Jag var nästan övertygad om att jag hade blivit passgångare dessutom. Det stod faktiskt också i instruktionen att man kunde börja gå med stavarna löst släpande och känna hur armarna vill röra sig och först då fatta tag ordentligt i staven.

Det här påminde mig om när jag för länge sedan gick en gammeldanskurs. Allt hade gått så bra, ja faktiskt som en dans. Så kom tillfället när vi skulle lära oss polka. Jag kunde inte få in steget. Jag försökte verkligen följa instruktionen, men jag klarade det inte. Det blev kaffepaus. Efter kaffet gick jag på toaletten. Det var en stor toalett med omklädningsrum utanför (till en gymnastiksal). Där, utanför toaletten, tänkte jag: "Jag struntar i instruktionen! Jag gör som när jag var barn och mer skuttade än gick!" Så jag skuttade glatt omkring där och det kändes bra. Efter pausen fortsatte danslektionen med polkan. Jag tog mina "barnskutt" och se, det var precis så man skulle göra.

Ofta är det bra med instruktioner men det blir tokigt att försöka lära sig det man redan kan efter instruktioner.