I går var jag i ett litet samhälle som jag annars bara åker förbi någon enstaka gång. Däremot var jag där lite oftare när jag var ung eftersom det ligger bar två mil från mitt barndomshem. Det här var stället vi var till när vi behövde t.ex. uppsöka tandläkare och läkare. Ibland hände det att man gick in på kaffeserveringen.
I går när jag kom dit så var klockan runt 11 så förmiddagsfika skulle sitta fint, tänkte jag. Jag var inte säker på om kaffeserveringen fanns kvar, men det gjorde den. Jag gick in och beställde kaffe och en macka. Från serveringsrummet hörde jag röster och mycket skratt. Jag klev in i rummet och då blev det alldeles tyst. Alla männen som satt där blev tysta och tittade på mig. Det är klart, det är ju sånt som händer när en snygg kvinna dyker upp så här i en samling med bara karlar. Nej, den tiden är förbi. Den tiden har aldrig ens varit. Nej, det är sånt som händer när en okänd person dyker upp på ett café i en liten ort där alla känner varandra. Efter en stunds tystnad började de åter prata och skratta som tidigare.
Det var ju synd att jag inte fann mig och fällde någon lustig kommentar. Det kom jag på först när jag kom hem.
