Jag har en längre tid haft problem med mina fötter. Många gånger har jag ringt runt till olika fotvårdsterapeuter och frågat om jag kan få hjälp. Men icke! De har så fulltecknat med sina gamla vanliga kunder/patienter. Det värsta är sättet de svarat på. Det är självklart för dem att det inte finns plats och tid för nya, och de tycker att jag också borde förstå hur självklart det är. Alla jag talat med har bara sagt att "det ser likadant ut i hela länet" och "du kan ju prova och ringa runt". Så efter några telefonsamtal med likartade svar, har jag alltså gett upp.I somras, precis innan jag skulle åka på semester, blev det riktigt akut. Jag klev in till närmaste fotvårdsterapeut och bad att hon åtminstone kunde titta lite snabbt och ge mig ett råd. Men hon hade inte ens lust att titta på mina hemska tår. En tid därefter ramlade någon tånagel av, på grund av dessa problem.
För två veckor sedan var jag in på banken och tog ut pengar i automaten. På en annan automat tycke jag att det låg ett bankkort, men tänkte sedan att det var nog bara en plastdekal, reklam om kortet. Men jag kände efter och det var verkligen ett kort som låg där. Hur skulle jag nu göra? Det var sent en lördageftermiddag. Jag velade fram och tillbaka ett tag. Sedan bestämde jag mig för att ta hand om kortet. Om jag inte kunde få tag på ägaren, skulle jag lämna in det på banken på måndagen.
Direkt jag kom hem, började jag leta på Eniro. Det fanns inte så många att välja bland, med det namnet. Jag ringde upp och fick prata med en mycket tacksam person. Jag undrade om hon klarade sig utan kortet på kvällen, eftersom jag var på väg bort. Självklart, tyckte hon och vi gjorde upp om att träffas på en parkering på söndagförmiddag.
Vi träffades då och hon var så oerhört tacksam. Hon ville absolut ersätta mig på något vis. Hon började treva i sin handväska och undrade samtidigt om jag var intresserad av att få FOTVÅRD. Fram ur handväskan kom hennes visitkort; hon är utbildad terapeut med en relativt nyöppnad salong och har inte fulltecknat. Jag tog emot kortet och vi bestämde att jag skulle ringa när det passade mig.
I måndags var jag där och hon pysslade om mina fötter. Alldeles gratis fick jag detta, som tack för att jag hjälpt henne. Dessutom hade vi många gemnesamma intressen att prata om. Vi skojade och sa att ödet nog fört oss samman.
När jag gick därifrån kände jag mig som en ny människa. Eller, samma gamla människa men med nya fötter!
