Det har varit en mörk vecka. Ja, det blir mörkt tidigt på eftermiddagen nu, dessutom har det varit dimma. (Det var det jag syftade på i mitt förra, kortfattade inlägg.) Men det har varit mörkt på andra områden också.
I förrgår dog en av våra elever. En ung man, som verkade vara helt frisk, blev svårt sjuk för ca två veckor sedan. Det ena organet efter det andra slogs ut helt och hans unga liv var slut i onsdags kväll. Vi fick beskedet i går morse och alla blev chockade och bestörta. "Vad var det för sjukdom? Hur kunde det gå så snabbt? Kan det också hända oss?" Ja, det var några frågor som ställdes. En ung tjej sa så här: "Vet du Ann-Christin, att jag tror att det är jag som står på tur och dör nästa gång?!" Så berättade hon att hon varit dålig en lång tid, blivit bättre och nu kände sig dålig igen.
Det var så svårt att försöka ge svar på frågor, som jag själv inte vet något om. Det var så svårt att försöka trösta, när jag själv var lika bedrövad som dem. Men vi pratade, lyssnade på varandra och fanns till för varandra. Skolan är ju inte bara en "läroanstalt" utan också en social inrättning. Det är där man träffas och får gemenskap. Många är annars ensamma.
Idag har vi också pratat mycket. En tjej tycker det är så svårt att förstå att han är borta för "han var alltid så glad". Hon hade tänkt och drömt hela natten.
Många hade i går besökt den sörjande familjen. Många hade också besökt honom den tid han var på sjukhuset.
Frågan "Varför?" hänger kvar över oss och lär väl göra en tid framöver. Den hänger där lika tung som novembermörkrets dimma.
5 kommentarer:
Så sorgligt! Roligt att du tycker om dikten. Önskar dig en fin och ljus helg.
Men åhh va sorgligt och jobbigt!
Men skönt att ni kan trösta och prata med varandra.
Jo då jag mår ganska bra..fortfarande väldigt trött, men det släpper väl så småningom!
Ha en bra dag..kramen Ninni
Men! Vad var det för sjukdom? Har ni fått reda på det?
En sjukdom som slår ut kroppens organ så snabbt, måste väl ändå funnits i kroppen ett tag, utan att vederbörande vetat om det?
Ja, många blev frågorna när jag läste detta.
Hoppas ni får något svar.Ovissheten är alltid värst.Och det blir gissningar som inte leder någon vart.
Förstår att ni är ledsna alla, men så bra att ni kan prata om det. Lägga allt annat åt sidan och prata om just det som hänt. Tror jag är viktigt.
Jag tror också att du är en bra lyssnare, Anki.
Hoppas du nu känner dig lite bättre och gladare, för det var ruskigt det du berättar.
Kramar Nalle
Så sorgligt och svårt. Men bra att ni kan finas där för varandra. Mod att bara vara där i varandras sorg. Det finns kanske inga svar. Men jag kan förstå att det känns oroligt att inte veta vad det var för sjukdom han led av. Det kan kanske vara lättare att bearbeta om man vet. Många varma kramar i höstmörkret.
Så tragiskt för hans familj och vänner
Man blir ju rädd när man inte vet vad det är för sjukdom eller varför man får den ?
Ovissheten kan vara fruktansvärd
Skönt att ni kan trösta varandra kram Tingeling
Skicka en kommentar