Madeira - dag 5

Efter frukost åkte vi igen till flygplatsen för att kolla hemresan. Vi ändrade inget, det skulle kosta för mycket. Vi stod med bilen på bästa parkeringsplatsen, men tyvärr var det förbjudet att stanna där. Jag satt kvar i bilen och såg att en polis kom och antecknade registreringsnumren på de parkerade bilarna. Då flyttade jag över till förarsätet och körde därifrån och efter en liten runda tillbaka till samma plats. Så fick jag hålla på tills Lennart var klar. Det blev sju varv!En massa krångel på vägarna gjorde att vi kom sent iväg, trots att vi startat tidigt. När vi kom till en ekopark, 12 km från Funchal, var det redan dags för kaffe och smörgås. När vi klev ur bilen, var det riktigt kallt. Vi gick en bit efter en liten väg och hittade en bra fikaplats. Där var det riktigt varmt och molnen drev runt omkring oss. Jag fick nästan känslan av att det kokade runt om oss och att det var den varma vattenångan som steg. Jag vet inte så mycket om ekoparken mer än att man där rehabiliterar urskog. En del av Madeiras kvarvarande urskog, som består av lagerträd, är utsedd till världsarv. Efter fikat tittade vi in i ekoparkens reception och funderade lite över hur parken används. Vi gick också lite efter en levada, men just där var trist och lite svårt att gå. En levada är en bevattningskanal, som leder vatten till torra områden. Det är gott om vatten på öns norra sida, men det är ont om vatten på den bördiga och soliga sydsidan, där de flesta odlingar finns. Hela Madeira genomkorsas av ett nätverk av levador; nätet har ca 1000 kilometers längd. Levadorna måste rensas från stenar och växlighet. Längs levadorna anlades stigar så att de som skötte levadorna kunde gå där. De här levadastigarna har sedan blivit använda till vandringsleder. Många turister kommer till Madeira just för att vandra utefter de lederna.Men vi hade ju bestämt oss för att skippa de längre vandringarna p g a värmen. Just därför kunde vi sätta oss i bilen och åka upp till Pico do Arieiro. Det är Madiras tredje högsta topp, 1818 meter över havet. Vi gick upp till den punkten, ingen större presation eftersom det bara är en liten bit från bilparkeringen, och där var det en annan turist som erbjöd sig att ta kort av oss. Precis innan vi ställde oss där, satt jag och fotograferade. När jag vred på huvudet åt sidan, kände jag hur det kittlade till på ena benet. Det var en ödla, igen, som tog sig friheten att promenera på mitt ben. Det var nog bra att jag inte såg det, för det kanske jag hade börjat stampa med fötterna igen, och det är nog ingen passande sysselsättning på den nivån.Vi gick en bit utefter en vandringsled som var mycket smal. Det stupade brant ner på båda sidor. Tur att det var molningt på ena sidan, annars hade jag nog fått svindel!