Tjejvättern

Jag har tidigare skrivit om att jag skulle åka Tjejvättern. Och nu har jag åkt loppet! Det var första gången men troligtvis inte sista. Jag har tränat lite innan men inte så mycket egentligen. Jag var riktigt nervös innan och funderade på, vad jag gett mig in på.

I fredags eftermiddag åkte jag och min man ner till Motala. Vi gick till torget och i ett jättetält fanns försäljning av alla tänkbara cykelprylar och utlämning av nummerlappar. Jag köpte en vattenflaska, för min vanliga hade jag glömt hemma.

Sedan åkte vi till Medevi, där vi bokat logi. En fin, väldigt speciell, miljö med en mängd olika byggnader. Tyvärr var de alla i behov av renovering. Vi åt på värdshuset där och sedan var det dags att sova.

På lördagens morgon gick vi upp ganska tidigt. Det kändes inte riktigt nödvändigt med en dusch, men frukosten var betydligt viktigare. Det svåraste var nog sedan att välja kläder. Jag fick på mig mer än jag innan trodde att jag skulle behöva.

Dags att åka ner till Motala och leta upp en plats där vi kunde parkera. Det gick faktiskt lätt. Så letade vi upp starten, nere i Hamnen. Vi startade i olika grupper och min grupp skulle starta kl 09.16. Det kändes lite pirrigt. Jag var orolig för att det skulle bli trångt och stökigt i startfållan, men den oron var helt obefogad. En mjuk och fin start helt utan jäkt.

Vid starten kom några regndroppar. Efter ett tag regnade det mera. Det var bara att stanna och dra på en regnjacka. Men jag hade inga regnbyxor så efter en stund var jag riktigt våt och kall om benen. Regnet upphörde och då torkade också byxorna snabbt.

Allt var väldigt bra ordnat och organiserat. Utefter banan fanns tre stora depåer där man kunde få kaffe, bulle, banan, vatten och blåbärssoppa. Dessutom fanns det toaletter vid varje depå. Jag stannade vid varje depå och försåg mig. Efter det första stoppet lärde jag mig hur man skulle göra: först köade jag till det ätbara, sedan kunde jag äta och dricka i kön till toaletten. Precis när jag var klar blev det min tur på toaletten.

Jag kände aldrig att det var 10 mil jag skulle köra. Jag räknade bara med hur långt det var till nästa depå. De var utplacerade efter 30 km, 55km och 80 km. På så vis blev det lagom långa etapper att klara av.

Det var som jobbigast efter ca 70 km. Jag hade passerat halva sträckan men kunde inte riktigt tycka att det var nära mål. Då hade jag också riktigt ont i höger fot och knä. Men efter något stopp blev det lite bättre. Den sista milen gick det riktigt bra; då kändes det skönt att snart vara i mål.

Allt fick jag pröva på: uppförsbackar, nedförsbackar, plant, regn, solsken, motvind och medvind.
Det gick mycket bättre än vad jag hade föreställt mig. Visst var jag trött när jag kom i mål, men inte alls helt slut.

Efter målgång fick jag den efterlängtade medaljen.

Lite kaxig kan jag väl få va?